X

(SE)
Vi börjar i en bild av ockra och djup turkos. Ett par ögon, bleka mot den solbrända huden – blanka, som om de snart ska svämma över. Vi panorerar horisontalt, från vänster till höger. Från vänster till höger, detta betyder ingenting. Ett antal platåer ligger staplade i horisonten och vi uppehålls av hägringen, som för att påminnas om något, som för att understryka hur vi nu begränsas till fiktionen. Eller tvärtom, att den är oss onåbar och att vi inte förmår att hänge oss till det imaginära. Droppar från silon landar på en plåt, ljudet är klart och rytmiskt. Deras urtavla. Och så för han sin hand mot revolvern, lägger handflatan över den mässings-klädda kolven – ett smutsigt finger på avtryckaren, skälvande. En arm vilar mot en höft – en sko i brunt läder är lätt nerborrad i sanden, redo. Och vi som ser, vet – alla vet, att innan cigaretten brunnit ut – så går – signalen.

(EN)
Midnatt. Sjutton ord på sida etthundratjugosju. ‘Blåsa liv ́ publicerad postumt, 1977 “Jag vet en sak: Jag är inte mitt namn. Mitt namn tillhör de som tilltalar mig.”

(AR)
Det är en grymhet att skriva om en människa som om den vore en vildtulpan. Ett litet helvete att separera och kategorisera, det säger mycket litet om tillblivelse, livet eller döden.

(SE)
Tulipa Sylvestris; reducerad till allt utom sin inneboende potential. Igenkännbar i sin färg, sin höjd och sin omgivande terräng, men aldrig för sina tankar om himmeln eller den ängslan som finns över att trampas ner. Inte heller respekterad för sitt tålamod och alla dagar av väntan, djupt inne i den mörka jorden.

(EN)
Jag tror vi ibland förväxlar handlingen att namnge något, med skapande – som om vårt namn på något sätt skulle orsaka vår existens och som the ord vi uttalar, levandegör något inom sitt refererade subjekt – som om språket får världen att uppstå och inte tvärtom. På något sätt så tror jag att det är detta hon försöker poängtera, att hennes namn cirkulerar runt henne, utan att vara henne, och att hon inte kan reduceras till det.

(AR)
Tulpanen kan enkelt korsas, den har utvecklats och hybridiserats i botaniska laboratorier – växt och ändrat färg under människans skalpell. Den har tjänat som politisk symbol. En rödvit-strimmig Semper Augustus, kan få en hel ekonomi att rasa. Tulpanen är mycket mer än sitt namn.

(SE)
I november, 1974, under den Etiopiska solen, hittar en amerikansk paleo-antropolog och hans assistent, en serie vita ben i sanden. Skallben, lårben och ett bäcken av en ‘hona’ som ska ha rört sig upprätt, vilket automatiskt omskriver henne till ‘kvinna’ och det dittills tidigaste exemplaret av det vi definierar som mänskligt. AL 288,1, ges namnet Lucy följande natt, efter Beatles ‘Lucy in the sky with diamonds’, som ska ha spelats på repeat under arbetslagets firande. Och Beatles fick då, på samma sätt som när de 2008 skickades ut i rymden, med riktning mot Polstjärnan, agera representanter för vår art.

(EN)
Även om språket organiserar sinnet och tanken, så begränsar det oss också, och, jag har tänkt på hur de engelska orden ‘Parole’ såväl som ‘Sentence’ är komponenter inom lingvistiken, men att de också används inom juridik och i rättssalar, som i ‘released on parole’ eller ‘to sentence someone’, när domen ges. Och jag tycker bara det är intressant att basala egenskaper och beskrivningar hos språket, kopplas samman med civil ordning eller rättvisa – att detta kanske också understryker hur språket fungerar som en ultimat domare. Och att det anti-lingvistiska eller icke-verbala, i så fall, representerar den kriminelle eller avvikelsen i det moderna samhället. Vad innebär detta i så fall, för det främmande språket?

(AR)
Det finns ett observatorium här ute, paraboliska strukturer, guld som utvunnits från bergets hjärta, men som under den vite mannens hand nu istället leder vår blick bort från mänskligheten. Med riktning mot den perforerade mörka manteln, så ekar signaler i evighet – i den rymd som han hävdar uppstått utan Gud. Vår cowboy förorenar varje myt och hemlighet med sin påstådda visdom – utan att erövra något förutom vinden. I denna öken, ger han varje stjärna sitt eget namn, som om han var den första att bevittna dem. Ren galenskap.

(EN)
Varje gryning så återvänder vår cowboy till världen, efter att ha varit ute under natten – där han uppehållit sig i sömn, med tankar eller i delirium. När solen återvänder, så gör han sig redo för det som förväntas av honom eller för konstruerade sysslor. Han lämnar det hemliga samtalet och det som hör natten till, bakom sig, för att vara med sin häst, i det stora, vida, landskapet.

(SE)
Gryning. 47 ord på sida 176, Deliria, 2009. “Solen var, om än dimhöjd, närvarande, och lugnad av biets druckna sömn på botten av klockan gick jag ut för att leva, älska och se mig om, för att leta rätt på de ansvariga, ställa de skyldiga mot väggen och göra de uppmärksamma på de dödas hunger.”

(AR)
Utanför vårt kök, växte det ett apelsinträd, som sträckte sig hela vägen upp till fönstret. På morgonen brukade hela rummet fyllas av en söt doft. Jag minns den dagen, när vi passerade det på vår väg ut genom trädgården. De öppna frukterna som låg på marken, vilken våra ögon var fästa vid i våra böjda poser. De var inte mogna, utan bleka och ofärdiga – spridda och blandade med bitar av betong och damm. Jag minns att jag tänkte att de liknade oss, slita från grenen och att hur kan jag möjligen bära detta? När jag inte är redo för avsked.

(EN)
Mellan ursprunget och framtiden, befinner sig mutationen. Avvikelsen mellan former. Hud som blekts av en frånvarande sol, utväxter av nya ben eller en förlorad syn – jag tror vi består av verklighet och fiktion, i lika stor grad och i den meningen att det inte finns något sätt att navigera mellan vad vi känner och vad vi tänker. Som när inskriptionen färdas genom översättningar, ett modersmål som konstant förändras, i exil och av det moderna språket. Vi är inte i det förflutna, i nuet eller i framtiden, utan konstanter – fast i alla dessa samtidigt, skepnader i förvandling.

(AR)
Stäng fönstren. Dra ner persiennen min vän. Låt dina ögonlock vila. Det är så mycket vi inte vet. Som vi inte är ämnade att veta, för de är hemliga. Det är fortfarande tidigt på morgonen och vi ska inte ha någon kunskap om dagen. Inte ämnade att se ännu. Det som kommer, blir tydligt för oss när det korsar vår väg. Det är så mycket som ska kontrolleras, du håller allt detta samman. Reparerar och skyddar. Vad uppnår du genom att studera de siffrorna, vad gör du med dem när dagen är slut? Det är papper min älskling. Inget mer än papper på hög. Som kan brinna, bli våta eller gripas av vinden. Men vi är här – vi är inte gjorda i papper eller bokstäver. Vi är köttet och benen, och vi ska ingenstans, ännu. Vi stannar denna dagen också, så låt oss bara se vad som händer.

(SE)
Pappret är i en bruten vit, på det finns en cirkel i olika nyanser av gråa, varma toner, samt en centrerad mörk ring, med svarta fält i topp och botten. Mitten är ljusare och inte helt cirkulär utan med en viss oval kantighet, som en öppen mun där över och underläpp svullnar mot mitten. Den innersta kärnan är en ljus kula som får hela formen att likna en vinylskiva. Från centrum strålar svarta linsformade fläckar, de sprider sig i ett tydligt X och man får känslan utav att betrakta något ovanifrån. Bilden har blivit beskriven som ett av världens viktigaste fotografier och är den första bilden av en dubbel helix, en dna sträng, fångad av Rosalind Franklin.

(EN)
Soldater vid fronten. En röd linje sveper över vida landskap, utplånar hela samhällen – den civiliserade bosättaren är en obarmhärtig mördare. Utan kung, men med ‘Manifest Destiny’ – ett land för de modiga och fria, med sina svällande konturer och rykande vapen. ‘För att etablera på jorden en moralisk värdighet och frälsning av människan’ – hon var ämnad att avbilda Gud. Nu, hugget ur det gudomliga, ses några vita marmor piedestaler – reserverade för de få, och endast dem.

(AR)
Det är sex män, en för varje sol, och en sjunde man, som är den råa solen, klädd i svart och rött kött. Men, denna sjunde mannen är en häst, en häst som leds av en man. Men det är hästen som är solen och inte mannen.

(SE)
Där vattnet forsar in, svävar blåvita tallrikar i stillhet, ljuden av brustet trä och porslin, nu utom räckhåll för ögat och långsamt påväg ner i den bruna dy som täcker havets golv. Siden och grönt te följer havets ström, driver vidare eller återvänder hem. På himmelen lyser månen, Europa; i ett sista andetag – innan dagen tar oss.

(AR)
Dag. Femtiotvå ord på sida trettiofem. Beröring, 2010. “Först försökte hon leta bland de saker som omgav henne, att de på något sätt skulle bidra med mening för orden, eller efter något utan namn som skulle kunna klä ordet, men de talade orden hade redan nått allting. Och de utan mening minskade tills de fyllde hela sidan, då hon inte längre kunde ignorera dem."

(EN)
Sedan lämnade vi vår tro för vetenskapen, övergav Gud i hopp om större förtröstan – i deras sökande för den ultimata sanningen, ursprunget och målet. Västvärlden har blivit en orm, som sväljer sin egen svans, utplånad av hunger utan att inse sitt eget upplösande. Moderna människor, domnade av visioner och magi. Vi teoretiserar kring explosionskraften, men glömmer den faktiska bomben.

(SE)
Det finns en illusion inbäddad i allt. Vi lever för den, längtar i bilden och dikten. Vi söker, alla rörelser mot formulering. Gester. Det finns en tanke om att en dag anlända. Andas ut. Härbärgera alla svar. Men vi fastnar i samma ord, begränsade kompositioner, vi repeterar. Vi anländer aldrig. Vi ockuperar. Tar den andres territorium. Vi lägger oss med vår bål på vår egen stol medan vi täcker den andres plats med våra ben. Vi fyller deras rum med vår lukt och vår svett, blötlägger marken – förstör skörden. Vi fyller långsamt ert hus med vår ande, och lämnar allt efter oss, när vi går. Staden. Byggnaden. Arkivet. Berättelsen. De behåller vi gärna. Hela världen under vår dom.

(AR)
Detta är et vässat spjut, tomt vid sin udd. Ingen konklusion eller belöning, inget mer att erövra. När vi når änden på spjutet har vi förbrukat våra chanser. Vi behöver föreställa oss, tänka oss något bortanför det givna, bortanför våra namn. Annars kommer vi alla att falla.

(EN)
Han höll ett tal om återlämnande, om ett brev som skickats till presidenten för att sända tillbaka de stulna objekten. Han stammade på ordet ‘minne’, varje gång hans läppar mötte ‘m’:et, var han tvungen att andas ut och börja om. Alla andra ord runt detta var helt klara och artikulerade, allt; så välformulerat att detta glapp, kändes som härbärgerat trauma. Det hade en slags, djup, oavsiktlig koppling till hans ämne – till förlust, och alla svårigheter i att läka detta.

(SE)
Vår cowboy är ensam. Hans häst, död av törst. Han har dömt ut alla möjligheter till samarbete, avrättat de som kommit honom nära och sagt farväl till Gud. Utmattad lägger han sig ner i den brännande sanden. Han vänder ansiktet mot himmelen och fixerar sin ostadiga blick, mot den sol – som aldrig mer ska sjunka för hans fötter. Darrande mörka fläckar, cirkulerar ovanför honom – hans läppar smakar salt, hans tunga, järn. Och han hinner tänka, att det är en lång väg hem, sedan öppnar han upp sina ögon helt, för den intensivt – vita – kulan.

Cellophane flowers of yellow and green
Towering over your head
Look for the girl with the sun in her eyes and she's gone

Lucy in the sky with diamonds
Lucy in the sky with diamonds
Lucy in the sky with diamonds